I ljuset av den senaste veckans händelser framstår EUs anspråk på att vara "development friendly" som ihålig och bedräglig retorik. Via Canadian Polaris Institute har EUs kravlistor (s.k. requests) till 109 länder inom WTO i de pågående GATS-förhandlingarna läckt ut på Internet. GATS är en förkortning för General Agreement on Trade in Services, Allmänna tjänstehandelsavtalet, och förhandlingen om nya GATS-åtaganden är en av många inom den pågående förhandlingsrundan inom WTO.

När WTOs senaste ministermöte avslutades i november 2001 presenterades världshandelsorganisationens nya avtalsrunda som präglade av en "utvecklingsagenda". Världens ledande regeringar och handelsbyråkrater hade tagit intryck av de senaste årens kritik mot WTO, sades det. "Det är mycket positivt att u-ländernas intresse kommer att få en mer framskjuten position än tidigare. Det genomsyrar hela förhandlingen", kommenterade Leif Pagrotsky i en kommuniké från Utrikesdepartementet direkt efter mötet. Samma tal om en "utvecklingsagenda" har sedan dess upprepats från EU och dess medlemsstater.

En genomgång av de läckta dokumenten som London-baserade World Development Movement genomfört avslöjar en offensiv – eller snarare aggressiv – strategi från EUs sida när det gäller att hävda och underlätta de europeiska, transnationella företagens rättigheter och marknadstillträde inom andra WTO-medlemmars servicesektorer.

EU har hela tiden klargjort att deras kravlistor inte kommer att offentliggöras. I april 2002 sade Pierre Defraigne, departementschef hos EUs handelskommissionär Pascal Lamy, att EUs krav "inte kan och inte kommer att offentliggöras". I Sverige har regeringen, med hänvisning till utrikessekretessen, i praktiken bidragit till mörkläggningen.

När EU-kommissionären Pascal Lamy i tisdags i BBC 4 Radio konfronterades med uppgifterna om de läckta förhandlingsdokumenten svarade han: "Det här är ett skämt. Dessa dokument har funnits tillgängliga sedan juli 2002." Det är inte sant – om man inte menar "tillgängliga för en liten utvald grupp". Caroline Lucas, en av de få ledamöter i EU-parlamentet som fått tillgång till de 109 kravlistorna, "instruerades att förvara dokumenten inom lås och bom, att avstå från att kopiera eller e-posta dem och att förstöra dem efter att ha läst dem". De läckta dokumenten omfattar tusentals sidor. Officiellt har EU fortfarande bara spritt en summarisk tiosidig beskrivning av dem.

Redan i april 2002 läcktes på Internet EUs krav på GATS-åtaganden till 29 av WTO-medlemmarna. Men det är först nu, när samtliga 109 listor finns tillgängliga, som mönstret i EUs agerande framstår fullt ut. Efter en första analys menar WDM att EUs faktiska handlande står i bjärt kontrast mot dess u-landsvänliga retorik på en rad punkter:

Av de 109 länder man riktar sig till är 94 klassade som utvecklingsländer eller övergångsekonomier; 29 av dessa tillhör gruppen "minst utvecklade länder", 41 är "låginkomstländer". EUs krav koncentreras till affärsverksamhet, finansiella tjänster, telekommunikationer och transporter, men ansenliga krav förs också fram inom sektorerna anläggningsverksamhet, miljötjänster (dit vattendistribution räknas!) och turism. De finansiella tjänsterna vill EU se öppnade i 20 av de minst utvecklade länderna, miljötjänsterna i sju, turism i fem och transporter i sjutton.

I U-länderna finns en rad lagar och regler som tillkommit för att främja u-ländernas inhemska utveckling och begränsa de transnationella företagens makt när dessa verkar i u-länderna. Några exempel: Skyldighet att bilda dotterbolag i u-landet i fråga, centralbankens möjligheter att begränsa rätten för bolagen att föra ut kapital ur landet, skyldigheten att skapa inhemsk sysselsättning i samband med investeringar, begränsningar av de transnationella företagens ägande och investeringar i "joint venture"-företag, begränsat utländskt ägande av mark i kustområden, godkännande av markköp av utländska ägare från fall till fall. Dessa och andra liknande regler betraktar EU som handelshinder som man vill ska avlägsnas.

EU vill ha marknadstillträde för sina transnationella företag inom distributionsområdet i 60 länder, inom anläggningsverksamhet i 70 länder, inom turism i 62 länder och inom finanssektorn i 84 länder. När en del medlemsländer tidigare gjort åtaganden inom dessa sektorer har de ofta fört in begränsningar i marknadstillträdet för att kunna säkra positiva utvecklingseffekter. EU vill nu i många fall att dessa begränsningar ska omprövas. WDM betraktar de långtgående kraven inom finanssektorn som särskilt alarmerande, eftersom det bland ekonomer finns ringa kunskap om vad som händer i framväxande finansmarknader om de utsätts för utländsk konkurrens och penetration – åtskilliga tecken på negativa konsekvenser har hittills iakttagits. En del analytiker menar också att möjligheterna att utvinna positiva effekter ur utländska företagsetableringar ökar om värdlandet har en hygglig kontroll över kapitalrörelserna, till exempel genom partnerskap mellan multinationella och inhemska banker. WDM nämner också exempel på kontroversiella motsättningar mellan inhemska nationella intressen av regleringar och utländska företags intresse av fritt marknadstillträde inom försäkringsbranschen (Malaysia), återförsäljning (Thailand) och turism (Indien).

GATS är konstruerat så att när ett land gör ett särskilt åtagande inom en sektor låses denna i ett tillstånd av liberalisering. Nuvarande och framtida regeringars möjligheter att införa förändringar inskränks med andra ord. Det finns flera exempel på hur regeringar, efter stark opposition och intensivt motstånd från befolkningen, har tvingats slå till reträtt från olika privatiseringsprojekt som inte skyddats av GATS. Det hindrar inte EU från att i just dessa länder vilja uppnå GATS-åtaganden som ger EU-ländernas företag marknadstillträde. Det gäller t ex vattendistributionen i Bolivia, där regeringen efter våldsamma sammanstötningar med befolkningen i landets andra stad, Cochabamba, tvingades avsluta kontraktet med ett amerikanskt företag. Liknande brett motstånd mot marknadslösningar utmanas av EUs "önskelistor" i Panama (vattendistribution), Trinidad (vattendistribution), Indien (energidistribution) och Colombia (telekommunikationer).

Redan i samband med de första läckagen av EUs förhandlingskrav i våras framstod vattensektorn som den mest kontroversiella. Före den nuvarande förhandlingsrundan hade inga länder gjort särskilda åtaganden inom vattensektorn – antagligen beroende på att den inte funnits med i det klassifikationschema som används i GATS. Inför den nu pågående rundan föreslog därför EU att "vatten för människors användning och avfallshantering" skulle införas som en helt ny underavdelning till sektorn "Miljötjänster". Samtidigt har EU nu lagt krav på åtaganden inom denna nya sektor till 72 länder. Det handlar i många fall om länder där det allmänna med gott resultat sköter vatten och avlopp eller där man framgångsrikt tillämpar kooperativa lösningar. Åtaganden som tillmötesgår EUs intressen kan innebära att den nuvarande ordningen undermineras av de stora transnationella vattenjättarna som i hög grad finns i Frankrike, Tyskland och England. WDM illustrerar denna hotbild med exempel hämtade från Brasilien, Bolivia, Bangladesh, Honduras, Tunisien och Botswana.

Mot bakgrund av ovanstående är det svårt att förstå vad exempelvis det brittiska handelsdepartementet menade när det tidigare hävdat att "…i synnerhet finns inte hos någon WTO-medlem något hot mot den offentliga servicen då det gäller hälsa och vatten: regeringen förmodar (believes) att de undantas från GATS…" Eller hur EU-kommissionen ska tolkas när den säger att "…krav (requests) görs under miljötjänster, men berör inte frågan om tillgång till (vatten)resurser och undergräver eller minskar på intet vis förmågan hos värdländernas regeringar att reglera priser, tillgång och överkomlighet som de själva vill vad det gäller vattentillförseln…."

I Attac Sverige har vi under lång tid – bland annat i ett remissyttrande till Kommerskollegium i november i fjol – understrukit det oacceptabla i att regeringen vägrat att för medborgarna offentliggöra Sveriges och EUs krav på andra länder att öppna och liberalisera sina tjänstesektorer i de pågående GATS-förhandlingarna. Sveriges ställningstagande kan inte dikteras av exportindustrins intressen eller enbart ses som en näringspolitisk fråga. Det är i högsta grad ett uttryck för vår bistånds- och utvecklingspolitik, och kan inte – som nu – fastläggas utan offentlig diskussion och utan att ens riksdagens ledamöter har någon kunskap om vad som pågår.

Kravet på offentlig insyn i de pågående GATS-förhandlinagrna ställs också i ett en parlamentarikerkampanj som Attac drivit tillsammans med andra organisationer i EU under hösten. Resultatet av kampanjen blev att 46 svenska riksdagsledamöter och EU-parlamentariker skrev under uppropet. Undertecknarna respresenterades utom i ett fall (Maj-Britt Theorin) av Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Från regeringens sida pekar man gärna på den referensgrupp för WTO-frågor som sedan några år tillbaka finns inom UD, och tenderar att beskriva den som ett demokratiskt forum för samråd, t ex rörande GATS-förhandlingarna. Referensgruppen är emellertid ett rent informationsforum och inte heller där har regeringen redogjort för innehållet i EUs kravlistor eller klargjort Sveriges ståndpunkter då EUs positioner lagts fast. Attac tillhörde en tid referensgruppen men beslutade, just på grund av dess bristfälliga utformning, att lämna den i somras.

Attac begärde under lördagen att få göra en uppvaktning hos riksdagens näringsutskott, som just nu förbereder ett betänkande om utrikeshandelspolitiska frågor. GATS-förhandlingarna kommer också att få en framträdande plats när Attac samlas till sitt andra riksårsmöte i Malmö den 21-23 mars. En av de främsta GATS-krikerna inom den globala rättviserörelsen, Susan George, vice ordförande i franska Attac, kommer bl.a. att delta. Den svenska regeringens representanter är också sedan länge inbjudna till en konfrontativ dialog kring GATS, men har tackat nej till deltagande.

Tillsammans med ett antal andra organisationer och enskilda undertecknar skickar Attac i dagarna ett brev (se separat bilaga) till utrikesminister Anna Lindh, biståndsminister Jan O Karlsson och näringsminister Leif Pagrotsky. I brevet begär man att den svenska regeringen ska verka för att EU drar tillbaka sina förhandlingskrav på utvecklingsländerna att öppna tjänstesektorer som omfattar basservice och allmänna välfärdstjänster till medborgarna, och det oavsett om dessa tjänster i utvecklingsländerna nu drivs i offentlig eller privat regi.

Lasse Karlsson, tel 08-54065628, GATSgruppen@attac.nu; Åsa Wohlin tel: 08-6424231, asa.wohlin@chello.se; Lars-Olof Karlsson, tel 031-7750507, larsolof.karlsson@telia.com.

De 109 läckta EU-dokumenten finns på: www.GATSwatch.org/offreq-pr.html

Kommentarer och artiklar i internationell media finns på: www.GATSwatch.org/offreq-news.html

WDMs egen analys finns på: www.wdm.org.uk/action/EUleaksmedia.htm

På Attac Sveriges hemsida www.attac.nu finns också mer material och dokument kring GATS. Klicka fram till GATS-nätverkets information.

Som medborgare i den rika världen vill vi inte stå bakom sådana krav på utvecklingsländerna som får påtagliga och svåra konsekvenser för deras befolkningar. Vi är i detta helt eniga med Third World Network, ett nätverk av organisationer i tre världsdelar med breda kontakter och stor legitimitet i utvecklingsfrågor för länderna i Syd.

• Utvecklingsländernas förhandlare kommer med dessa EU-krav på bordet att pressas hårt att öppna sådana tjänstemarknader för att få några eftergifter från EU på andra områden.
• När väl sådana marknader för allmänna välfärdstjänster öppnats för EUs och den rika världens transnationella företag, är det sedan i praktiken omöjligt för dessa länder att bygga upp eller stärka en offentlig sektor enligt västerländsk välfärdsmodell.
• Utvecklingsländerna kan självmant - om de så önskar - öppna dessa marknader, utan bindande och irreversibla åtaganden i GATS.