Forskning kring elöverkänslighet på Arbetslivsinstitutet i Umeå

En sammanfattning av den föredragning som Monica Sandström presenterat på .....seminariedagar....och pub. i nästa nr av FEB tidningen

Under de senaste årtionden har vi liksom andra forskargrupper arbetat med frågor om elöverkänslighet: vilka som drabbats, vad som orsakar problemet och inte minst varför. Är elektromagnetiska fält en utlösande faktor för besvär? Frågorna är många, men inte lätta att svara på. Under de senaste åren har ett antal sk provokationsstuder med elektriska eller magnetiska fält genomförts. Där har frågeställningen oftast varit huruvida elöverkänsliga (ELÖ) känner av om de exponeras för fält eller inte. Svaren har inte alltid varit lätta att tolka, men en överväldigande majoritet av studierna får betraktas som negativa, dvs något enkelt samband mellan påslaget fält och symtom har inte kunnat iakttas. En av svårigheterna med de genomförda provokationsstudierna har varit att mäta responsen, vi vet inte vad ”målorganet” för en eventuell påverkan av elektriska och magnetiska fält är.

Detta föranledde oss att i slutet på 90-talet gå en annan väg, nämligen att studera hur ELÖ reagerar på yttre faktorer där vi har ett vedertaget sätt att mäta effekten. Vi inledde testerna med att exponera ELÖ för flimrande ljus och studerade hur detta flimmer påverkas/återfinns i personernas EEG. Skälet till att vi valde flimrande ljus som provocerande faktor var att de flesta ELÖ angav vistelse i närheten av en bildskärm, lysrör och TV som utlösande faktorer. Alla dessa är ljuskällor med modulerat ljus, dvs de är flimrande ljuskällor. Det visade sig att ELÖ som grupp hade en ökad central känslighet för modulerat ljus, dvs att ljuspulserna tydligare återfinns i ELÖ:s EEG jämfört med kontroller. De kunde också med ögat följa en flimrande signal högre upp i frekvens innan den upplevdes som ett kontinuerligt ljus. Förutom ljus har vi också studerat hur ELÖ reagerar på ljudpulser, olika mentala test, fysisk belastning mm. Sammantaget visar studierna att ELÖ visar starkare reaktioner på olika yttre faktorer. Vi har också prövat att lägga till magnetfält som en faktor, men det har inte påverkat reaktionsmönstret.

Tidigare studier som vi och andra grupper genomfört indikerar att den del av nervsystemet som vi kallar det autonoma (självständiga) och som är kopplat till bl a regleringen av hjärtrytm, blodtryck, kroppstemperatur, mag-tarmfunktion mm skiljer sig från det hos besvärsfria personer.

Autonoma nervsystemet består av två delar: det sympatiska och det parasympatiska nervsystemet. Det sympatiska har i huvudsak en pådrivande funktion och aktiveras när vi upplever något hotfullt, vi får det vi kan kalla en stressreaktion. Hjärtfrekvensen liksom hjärtats och lungornas kapacitet ökar. Det parasympatiska nervsystemet däremot har i huvudsak en avslappnande funktion: hjärtfrekvensen minskar och tarmfunktionen ökar. När vi är aktiva på dagen ökar den sympatiska aktiviteten, medan den parasympatiska aktiviteten ökar på natten när kroppen ska återhämta sig. För att ytterligare undersöka autonoma nervsystemets funktion och därmed balansen mellan sympatisk och parasymptatisk del har vi valt att under 24 timmar följer hjärtfrekvensen och hjärtfrekvensvariabiliteten. Hjärtfrekvensvariabiliteten kan delas in i olika frekvensband där lågfrekvensbandet (LF) representerar aktivitet i såväl det sympatiska som parasympatiska nervsystemet, medan den högfrekventa komponenten (HF) representerar parasympatisk aktivitet.

Nedan ges en sammanfattning av den studie som fokuseras på hjärtfrekvensvariabiliteten hos ELÖ.

Studieupplägg

Arton personer med upplevd ELÖ och 22 kontrollpersoner utan symtom deltog i studien. Ett antal uppfyllde inte kriteriet om medicinering, åldersmatchning, andra sjukdomar osv vilket ledde till att analysen slutligen kunde genomfördes på 14 ålders och könsmatchade personer. En bärbar EKG utrustning (en bandspelare som registrerar varje hjärtslag) koppas på försökspersonen under ett vanligt dygn. Samtidigt har vi med ett bärbart magnetfältsinstrument registrerat magnetfältsnivåer var 3:e sekund under samma tid. Under det pågående dygnet registrerads tider för olika aktiviteter, som stillasittande, sängdags, fysisk aktivitet mm. Efter 24 timmar lagrades samtlig data och analys av hjärtats aktivitet gjordes såväl i tids- som frekvensdomän enligt standardmetod.

Resultat

Resultatet bekräftade vad tidigare studier indikerat, nämligen en obalans i autonoma nervsystemet hos gruppen ELÖ. När samtliga registreringar över dygnet jämförs, föreligger ingen skillnad mellan grupperna när det gäller hjärtfrekvens och hjärtfrekvensvariabilitet i lågfrekvensområdet. När vi däremot analyserar den högfrekventa komponenten är denna signifikant lägre för gruppen ELÖ. När vi delar upp data i vaken tid och sömn framgår att den ökning av parasympatisk aktivitet som sker under natten när ”återhämtningstid” föreligger är betydligt lägre bland gruppen ELÖ jämfört med kontrollgruppen. En signifikant ökning i förhållandet LF/HF förlåg också för gruppen ELÖ nattetid. Det vi ser är alltså en obalans i autonoma nervsystemet, där den förväntade ökningen av parasympatisk aktivitet under natten är reducerad. Dock rapporterade ELÖ ingen sämre sömnkvalitet jämfört med kontrollgruppen.

Det föreligger ingen skillnad mellan grupperna vad gäller magnetfältsexponering under det aktuella dygnet. Detta gäller såväl den bredbandiga registreringen av magnetfältsnivå som studier av intermittens, dvs magnetfältets variation i tid. Det återstår dock en fördjupad analys för att se om det på individnivå finns något samband mellan de fysiologiska parametrarna och magnetfältet och dess variation.

Hur går vi vidare?

Studien visar att det kan finnas anledning att i utredning av personer med ELÖ även undersöka autonoma nervsystemets funktion/balans. Det finns dock en stor spridning i resultatet vilket tyder på att gruppen ELÖ är väldigt heterogen, dvs alla individer uppvisar inte samma mönster, men som grupp betraktad finns en överrepresentation av den observerade obalansen. Vi har för avsikt att gå vidare genom att tillsammans med avdelningen för Klinisk fysiologi på Norrlands Universitetssjukhus utveckla en mer kliniskt tillämpbar metod. Vi vill bl a jämföra de ovan erhållna resultaten med testmetoder som innebär kortare testtider. Målsättningen med de studier vi och andra forskningsgrupper genomfört är att öka kunskapen om elöverkänslighetsproblematiken och att ge ett väl grundat underlag för såväl förebyggande åtgärder som behandling för de personer som drabbats.

Referenser

M. Sandström, E. Lyskov, A. Berglund, S. Medevedev, K. Hansson Mild: Neurophysiological effects of flickering light in patients with perceived electrical hypersensitivity. JOEM, 39;1:15-22, 1997.

E. Lyskov, M. Sandström, K. Hansson Mild.E. Neurophysiological study of patients with perceived “Electrical Hypersensitivity”. Int. Journal of Psychophysiology, 42: 233-241, 2001.

E. Lyskov, M. Sandström, K. Hansson Mild. Provocation study of persons with perceived electrical hypersensitivity and controls using magnetic field exposure and recording of electrophysiological characteristics. Bioelectromagnetics, Vol. 22: 457-462, 2001.

M. Sandström, E. Lyskov, R. Hörnsten, K. Hansson Mild, U. Wiklund, P. Rask, V. Klucharev, B. Stenberg and P. Bjerle. Holter ECG monitoring in patients with perceived electrical hypersensitivity. Internat J Psychophysiol. 49; 227-235, 2003.