Vi fortsatte till Elizas nya skola ute på landet. Vi var återigen ute på slättlandet bland majs och solrosor. Dagtemperaturen var ca 20-25 grader och solen strålade. Kor lunkade på vägen - 80 km väg- och en och annan get. Vi körde förbi en kärra med 2 män dragen av 2 åsnor och en häst som alla travade snabbt. Vi passerade ett stenigt område. "Här är bra om man vill bygga sitt eget hus, men dåligt för odling" kommenterade Eliza. Hon talade om att el saknas i detta område där många är fattiga. Vi såg inget vattendrag men det var ingen direkt vattenbrist i området enligt Eliza. Men många kan inte betala sin vattenräkning och lever enligt regeln som säger att de första 6 litrarna vatten varje månad är gratis. Det gäller att spara på dricksvattnet. Framme i byn Bodibe skumpade vi fram den sista biten på en gräsbevuxen stenig liten väg.

Rektor Bithy Bereng hälsade oss välkomna och berättade att skolan som startade 1977 har 465 elever och 16 lärare. Hon visade oss in i biblioteket som iordningställts så sent som en vecka före vår ankomst. Vi blev oerhört rörda av texten som Eliza skrivit på svarta tavlan. Det var samma text som "Bring" på konferensen satt ihop genom att kika i Lenas medhavda lexikon: PRONVI VÄLSKA PRONDU VHÅLLA BRA. (m a o "We love you - Keep well"). Ännu fanns inga stolar men dukar låg på borden och böcker fanns i hyllorna och skyltades med framsidorna ut. Här fanns böcker på Engelska och Afrikaans och lite grann på Setswana. Alla böcker hittills hade köpts av skolans läromedelsanslag. Eliza hade delat upp fackböckerna på ämnesområden: ACLO= Art, Culture and Life Orientation, HSEMS=Human Science, Economy and Management Science och slutligen NSTECH= Natural Science and Technology. Hon berättade att från år 4 sker all undervisning på engelska.

På ett bord stod te framdukat till oss och personalen. En stor barnkör tågade in ledda av musikläraren. Medan kören sjöng uppmanades vi att helt oartigt äta för att inte spräcka vårt tidsschema. Så medan vi och skolpersonalen högg in på bullar och te lyssnade vi till bl a en sång med denna refräng: "Ladies and Gentlemen, My mother used to tell me some stories of love, the sweet chocolate days" . Barnen hade mer varierade skoluniformer än vi sett på andra ställen och en del kläder var nog varken hela eller rena. Skolavgiften på 50 R om året är mer än vad de flesta har råd med. Ca 80 % av förädrarna är arbetslösa. Barnen här bor oftast hos släktingar, eftersom många föräldrar jobbar i Johannesburg och bara har råd att komma hem en gång om året. De flesta vuxna är analfabeter fick vi veta. Personalen verkade väldigt gladlynt och tycktes ha ett fint samarbetsklimat. Personalen fick de pennor som återstod och biblioteket fick förstås: en Nelson Mandela-bok.

När vi lämnat skolan frågade vi Eliza vad de skrattat så gott åt på sitt eget språk. Hon berättade då att många hade fnissat och uppmanat oss att åka iväg snabbt innan någon av oss behövde gå på toaletten. För där finns inga toaletter - bara gropar i marken. Eliza hade själv haft svårt att vänja sig, sa hon, men efter 2 dagar hade hon lärt sig hantera situationen. En annan sak som också fick personalen på extra gott humör var att den otroliga rövarhistoria som de ansåg att Eliza hade dragit vid anställningstillfället (hon hade hunnit jobba i ca 3 mån) om projektet och resan till Sverige och som gett upphov till många glada skratt, nu gav upphov till ännu fler, när den visade sig vara sann - vilket vår ankomst bevisade. Eliza har ambitionen att höja skolans nivå och skulle önska sig en "patron". Något företag eller någon institution som vill stödja den fattiga landsortsskolan. Eliza är förutom lärarbibliotekarie utbildad psykolog och kan därför också ha stödjande samtal och rådgivning med eleverna.